Låt oss betänka...
Det har varit en riktigt lugn och skön vecka, utan en massa elever och jobb. Vi åkte till vår stuga för att vara med Naimas kusiner och bara mysa. Snön föll och barnen var alldeles lyckliga, vi hade snökrig, åkte pulka och byggde lyktor och kojor. Själv så tog jag det bara såå lungt, och det var såå skönt. Gick förbi den lokala kyrkogården där mina morföräldrar är begravna och läste på en gammal skylt som var uppsatt - tyckte att det var så fint och något vi verkligen bör göra!
"Låt oss betänka huru få våra dagar äro, ehuru vi må undfå visa hjärtan"
Tänk att ha ett vist hjärta. Det låter så fint. Vishet - det är också ett fint ord.
Det är ju så, man blir ganska ödmjuk när man inser att vi inte har så många dagar på den här jorden. Förhoppningsvis i alla fall. Det är ju så att det är rekomenderat att inom islam ofta tänka på döden och även besöka kyrkogårdar, för det gör att man kanske tänker efter lite mer på vad som egentligen är viktigt i livet, vilka saker som bör prioriteras. Vi alla kommer ju att dö, det kommer vi ju inte undan.
Ja, det blir lite djupt såhär på måndagsmorgonen.
Nej, nu till mer ytliga saker. Måste planera lite och skriva utlåtanden om några elever. Slutar tidigt idag, så skönt. Ser att snön fortsätter att falla ner, jag är väldigt glad att jag får den chansen att uppleva alla de fyra årstiderna - varje årstid har ju sin charm. Jag fick upp Naima ur sängen tack vare snön idag, jag sa att hon skulle få åka bob och då satte hon sig upp och sken som en sol! Visst måste det vara härligt att vara barn?
Börjar också längta otroligt efter min andra hälft... men det finns ju fördelar med att vara borta från varandra ibland också, man blir liksom extra kär när man träffas igen, och så kan man liksom under tiden man är borta från varandra bara tänka på de bra grejerna - det tråkiga vardagliga trista glömmer man ganska lätt - och så lurar man sig själv lite! Haha. Kanske. För jag menar, vi har det ju egentligen aldrig tråkigt, vardagligt eller trist... hrm. =) Fast jag längtar... mycket.
Kärlek och fred med er
"Låt oss betänka huru få våra dagar äro, ehuru vi må undfå visa hjärtan"
Tänk att ha ett vist hjärta. Det låter så fint. Vishet - det är också ett fint ord.
Det är ju så, man blir ganska ödmjuk när man inser att vi inte har så många dagar på den här jorden. Förhoppningsvis i alla fall. Det är ju så att det är rekomenderat att inom islam ofta tänka på döden och även besöka kyrkogårdar, för det gör att man kanske tänker efter lite mer på vad som egentligen är viktigt i livet, vilka saker som bör prioriteras. Vi alla kommer ju att dö, det kommer vi ju inte undan.
Ja, det blir lite djupt såhär på måndagsmorgonen.
Nej, nu till mer ytliga saker. Måste planera lite och skriva utlåtanden om några elever. Slutar tidigt idag, så skönt. Ser att snön fortsätter att falla ner, jag är väldigt glad att jag får den chansen att uppleva alla de fyra årstiderna - varje årstid har ju sin charm. Jag fick upp Naima ur sängen tack vare snön idag, jag sa att hon skulle få åka bob och då satte hon sig upp och sken som en sol! Visst måste det vara härligt att vara barn?
Börjar också längta otroligt efter min andra hälft... men det finns ju fördelar med att vara borta från varandra ibland också, man blir liksom extra kär när man träffas igen, och så kan man liksom under tiden man är borta från varandra bara tänka på de bra grejerna - det tråkiga vardagliga trista glömmer man ganska lätt - och så lurar man sig själv lite! Haha. Kanske. För jag menar, vi har det ju egentligen aldrig tråkigt, vardagligt eller trist... hrm. =) Fast jag längtar... mycket.
Kärlek och fred med er
Kommentarer
Trackback
