Maryam

Jaa, vad ska jag säga... är ganska trött, men väldigt lycklig! Efter tre långa månader så kom han äntligen hem. Jag blev så pirrig när jag såg att flygplanet hade landat så att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen, när han kom så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, Naima skrek "Pappa komma!!!!" och hoppade av lycka. Som vanligt så måste jag ju skylla på hormonerna eftersom jag ju är en förståndig kvinna som inte står och lipar mitt bland en massa människor... hrm. Naima blev nog rätt så fundersam, hon tyckte ju liksom att vi skulle vara glada och så grinar mamma en massa.
Min kära man.
Naima var inte så blyg som jag trodde att hon skulle vara, men hon tyckte att pappa pratade så konstigt, hon har ju knappt hört någon prata franska under så lång tid nu. Jag är nyfiken på hur det har gått för dem den här dagen, Naima kan ju lätt bli ganska arg om man inte förstår vad hon menar. Typiskt att jag jobbar heela långa dagen också.

Känner ett ganska stort sug efter senap. Det kanske låter lite märkligt, men jag åt ärtsoppa till lunch och det var så himla gott med senap. Kan man tänka sig. Senap. Ja, sånt är livet. Men har man inte större problem än senapsabstinens så kan man ju lungt säga att det är riktigt bra. Så är det.

Nu går solen snart ner och det är dags för bön, mysigt. Sedan har jag en lektion till och sedan ska jag hem till min kära lilla familj, inchallah.