Krama träd
Jag vet inte om det bara är jag, men ibland känner jag bara ett sådant behov av lugn och stillhet.
När jag körde upp pappa till sjukgymnasten och åkte vidare till vår lilla stuga ute i skogen så fick jag så mycket energi. Jag kände mig ett med naturen. Låter rätt så klychigt och löjligt, men det var som att jag bara fanns.
Jag tycker att ibland när man umgås med en massa människor och gör en massa saker så tappar man liksom bort sig själv och sitt lugn. Det behöver ju inte vara så att man bara känner sig lugn i naturen, men där finns det så "naturligt" :).
Ingen stress. Ingen dålig energi.
Ibland så kan jag få panik av alla människor. Första månaderna jag bodde i Paris var jag helt slut när jag kom hem. All energi var liksom borta. Tom. Så mycket människor men ändå så lite kärlek. Så många hemlösa, så mycket intryck. Efter ett tag så vande jag mig, men så sjukt. Människor lever så varje dag. Tar metron till jobbet, stirrar i marken, bryr sig inte om sina medmänniskor, möter flera tusen människor varje dag... usch. Jag är inte någon storstadsmänniska tror jag. Fast jag tror egentligen inte att någon människa är gjord för att leva så. Men det är klart, jag tror att vissa människor inte heller klarar av att leva i lugnet, de är inte gjorda för "landsbygden"... Men mycket beror väl på var vi är födda. Man vänjer sig ju med det mesta.
Fast ändå så gillar jag ju stora städer. Det är lite kittlande. Spännande. Så många möjligheter och små guldkorn överallt.
... Men det är väl som med allt: Alla saker har för- och nackdelar. Det gäller bara att känna åt vilket håll man själv lutar åt. Jag tror inte att det är bra att bo alldeles själv ute i skogen. Människor behöver andra människor, vi är ju sociala och behöver gemenskap. Balans. Sedan så har man ju olika perioder.
Är det någon fler än jag som gillar att krama träd? Känner ni hur det lever? Det bara sprider ut energi?
Jag och Naima kramade träd för några dagar sedan, hon tyckte inte det var lika häftigt som jag.
Nu tycker ni kanske att jag är konstig :)
Spelar roll. (Vad är det egentligen för ord...?)
Idag har vi spelat boule. Och så ätit baguetter. Värsta franskadagen idag. Just ja - och kollat på franska öppna! Hamed kiffar tennis. (KIffar = gillar, diggar, tycker om, ett bra ord på "slang"franska).
När jag körde upp pappa till sjukgymnasten och åkte vidare till vår lilla stuga ute i skogen så fick jag så mycket energi. Jag kände mig ett med naturen. Låter rätt så klychigt och löjligt, men det var som att jag bara fanns.
Jag tycker att ibland när man umgås med en massa människor och gör en massa saker så tappar man liksom bort sig själv och sitt lugn. Det behöver ju inte vara så att man bara känner sig lugn i naturen, men där finns det så "naturligt" :).
Ingen stress. Ingen dålig energi.
Ibland så kan jag få panik av alla människor. Första månaderna jag bodde i Paris var jag helt slut när jag kom hem. All energi var liksom borta. Tom. Så mycket människor men ändå så lite kärlek. Så många hemlösa, så mycket intryck. Efter ett tag så vande jag mig, men så sjukt. Människor lever så varje dag. Tar metron till jobbet, stirrar i marken, bryr sig inte om sina medmänniskor, möter flera tusen människor varje dag... usch. Jag är inte någon storstadsmänniska tror jag. Fast jag tror egentligen inte att någon människa är gjord för att leva så. Men det är klart, jag tror att vissa människor inte heller klarar av att leva i lugnet, de är inte gjorda för "landsbygden"... Men mycket beror väl på var vi är födda. Man vänjer sig ju med det mesta.
Fast ändå så gillar jag ju stora städer. Det är lite kittlande. Spännande. Så många möjligheter och små guldkorn överallt.
... Men det är väl som med allt: Alla saker har för- och nackdelar. Det gäller bara att känna åt vilket håll man själv lutar åt. Jag tror inte att det är bra att bo alldeles själv ute i skogen. Människor behöver andra människor, vi är ju sociala och behöver gemenskap. Balans. Sedan så har man ju olika perioder.
Är det någon fler än jag som gillar att krama träd? Känner ni hur det lever? Det bara sprider ut energi?
Jag och Naima kramade träd för några dagar sedan, hon tyckte inte det var lika häftigt som jag.
Nu tycker ni kanske att jag är konstig :)
Spelar roll. (Vad är det egentligen för ord...?)
Idag har vi spelat boule. Och så ätit baguetter. Värsta franskadagen idag. Just ja - och kollat på franska öppna! Hamed kiffar tennis. (KIffar = gillar, diggar, tycker om, ett bra ord på "slang"franska).
_________________________________________________________________________
Tänker en del på hur underbart det är att ha en fantastiskt god och härlig vän.
Tack för att du finns Frida!
Tack för att du känner mig och tycker om mig för den jag är. Tack för att du respekterar och accepterar mig.
Du betyder så mycket för mig...
Tänker en del på hur underbart det är att ha en fantastiskt god och härlig vän.
Tack för att du finns Frida!
Tack för att du känner mig och tycker om mig för den jag är. Tack för att du respekterar och accepterar mig.
Du betyder så mycket för mig...
Kommentarer
Postat av: din frida
Maria.. Jag kan inte tänka mig mitt liv utan dig, min själ skulle vara fattig! Jag är så otroligt tacksam över att jag får uppleva vår vänskap, den går inte att beskriva i ord. För mig är det enkelt, jag älskar dig och jag behöver dig och inget kommer att ändra det, för du är alltid du!
Postat av: maria
Men du får ju mig att gråta... *snyft snyft*... får vi träffa dig snart?
Trackback