Maryam

Trött i slöjan - skulle man kanske kunna säga. Just nu känns det som att det är år och dagar sedan jag sov en hel och härlig natt. Vakna alldeles utvilad och pigg... nej usch och fy, vem vill väl det?
Tacka vet jag mornar när huvudet dunkar, ögonen är igensvullna av trötthet och kroppen värker som om den legat under en traktor hela natten. Ja, det gillar jag! Jag gillar att lida lite, det blir liksom lite mer verkligt... eh... man kan ju liksom inte ha det fööööör bra.

Fast kanske inte. Kanske är jag lite ironisk.

Men och så är det kanske mitt fel lite grann också, till en viss del.
Jag gillar ju nätter och allra helst sommarnätter.
Ibland så går jag ut och promenerar, bakar något, läser koranen eller bara umgås med Hamed. Bara gör sånt som jag gillar. Även fast vi är två som är hemma med barnen så är det alltid en massa annat som ska göras under dagen, hit och dit, och ibland känner att jag kanske inte riktigt hinner andas och göra sådant som JAG vill och bara jag.
Då är ju kvällen perfekt! Det finns ju liksom inga krav på att man ska göra något, alla ligger och sover, allt är stängt och det är perfekt för meditation.
Och så gillar jag att fika sent på kvällen, det är alltid liiite godare då.
Och så följer ju bönerna solens upp och nedgång, nu har jag liksom inget val heller, men hinner ju knappt lägga sig innan det är nästa, så då är det lika bra att hålla sig vaken.

Ja, många ursäkter finns det, och det känns alltid så smart på kvällen.
På morgonen så tänker jag ofta annorlunda.
Konstigt ändå hur dum man är. Man glömmer liksom bort. Men det är väl ungefär som med att föda barn mer än en gång.

Nu börjar solen på att gå ned. Dags för bön!
Salam