Alltså
Ibland kan man ju känna att världen är orättvis. Såg igår på tv:n om de nyrika kineserna. Såg ett par som höll på att bygga ett slott (liknande Versaille). Enormt. Alltså det är ju helt sjukt. Bara för de två. Ett slott. Kan de inte bygga något vettigare. Typ... eh... ja, det finns ju en massa saker. Det är klart att man inte vet hur man själv skulle reagera om man helt plötsligt en dag hade en massa massa pengar, man skulle nog bli knäpp i huvudet. Mer vill ha mer och mer vill ha mycket. Eller vad man nu säger.
Fast det är roligt det där. Materiella saker. Jag har perioder. Jag kan bli supermaterialistisk. Alltså inte överdrivet, men jag kan känna sådan glädje över att köpa saker. Fast nu tror jag ju inte att det är äkta glädje eftersom den försvinner så fort. Genast vill man ha något nytt. Det är ju sjukt. Fast när jag menar materialistsik så är det kanske rätt lite egentligen, typ att jag har lust att köpa en tröja eller två...
Fast så har jag perioder då jag är "omaterialistisk" - och det är ofta de perioder jag mår bäst i.Jag känner att jag verkligen inte alls bryr mig om döda ting. Mer andlig kanske. Ja, jag vet inte. Lite mer att jag måste bry mig om de saker som verkligen betyder något.
Men det här med andlighet och närhet till Gud - Oftast så kan jag känna det i naturen, man blir liksom uppfylld av tystnaden och allt vackert, men även i mosken, bara att be med en massa andra människor. Jag brukar ofta gråta under de stora festbönerna då det är smockfullt i moskeerna och man känner verkligen stämningen i luften. Jag blir bara upprymd när jag tänker på det :). När jag ser bönerna från Mecka eller Medina så jag jag rysningar.
Sedan såklart när jag ber så känner man ju den här kontakten, det gäller bara att det ta lungt och verkligen inte tänka på något annat (vilket inte alltid är lätt!). Men det är ju i perioder också. Ibland så är man alldeles upprymd och lycklig och avstängd från det som händer runt omkring efter en bön, andra dagar så tänker man hela tiden på vad man ska göra sedan... det är som en mental träning, meditation.
Kroppen behöver träning för att hålla sig frisk, och något som inte så många tänker på - själen behöver också träning!
Peace out
Fast det är roligt det där. Materiella saker. Jag har perioder. Jag kan bli supermaterialistisk. Alltså inte överdrivet, men jag kan känna sådan glädje över att köpa saker. Fast nu tror jag ju inte att det är äkta glädje eftersom den försvinner så fort. Genast vill man ha något nytt. Det är ju sjukt. Fast när jag menar materialistsik så är det kanske rätt lite egentligen, typ att jag har lust att köpa en tröja eller två...
Fast så har jag perioder då jag är "omaterialistisk" - och det är ofta de perioder jag mår bäst i.Jag känner att jag verkligen inte alls bryr mig om döda ting. Mer andlig kanske. Ja, jag vet inte. Lite mer att jag måste bry mig om de saker som verkligen betyder något.
Men det här med andlighet och närhet till Gud - Oftast så kan jag känna det i naturen, man blir liksom uppfylld av tystnaden och allt vackert, men även i mosken, bara att be med en massa andra människor. Jag brukar ofta gråta under de stora festbönerna då det är smockfullt i moskeerna och man känner verkligen stämningen i luften. Jag blir bara upprymd när jag tänker på det :). När jag ser bönerna från Mecka eller Medina så jag jag rysningar.
Sedan såklart när jag ber så känner man ju den här kontakten, det gäller bara att det ta lungt och verkligen inte tänka på något annat (vilket inte alltid är lätt!). Men det är ju i perioder också. Ibland så är man alldeles upprymd och lycklig och avstängd från det som händer runt omkring efter en bön, andra dagar så tänker man hela tiden på vad man ska göra sedan... det är som en mental träning, meditation.
Kroppen behöver träning för att hålla sig frisk, och något som inte så många tänker på - själen behöver också träning!
Peace out
Kommentarer
Trackback
