Allt har sin tid...
Tänk ändå så roligt livet skulle vara om man hade samma energi och glädje som en treåring. Man hoppade av glädje när man såg sina familjemedlemmar och man bara ääälskade att diska och dammsuga och hoppa i sängen!
Och tänk så roligt att hoppa, man liksom inte bara kunde stå stilla utan man var tvungen att hoppa för kroppen bara skrek: HOPPA! Jättemycket!
Och så måste man ropa minst femtiofem gånger : TITTA MAMMA! Titta på MIG!
Och tänk så spännande - varje dag ett nytt äventyr. Ibland blir saker nästan lite för spännande så man måste bara skrika, Aaaaaaa!
Och tänk så skönt att få sitta hos mamma eller pappa och bara känna sig sådär liten som man kan göra när man är liten, bara grina lite för att det känns skönt.
Och så skönt det egentligen skulle vara om man kunde räcka ut tungan till folk som sa dumma saker. Bara sådär spontant.
Fast det är klart att om vi vuxna började bete oss som treåringar skulle det bli en ganska tuff värld, många hårda ord och allt för många egoister. Fast nog finns det vuxna människor som fortfarande är kvar i den åldern rent mentalt...
Ja, det är nog tur ändå att vi är som vi är. Allt har sin tid.
Hamed har varit superdaddy och jag har mjölkat som en kossa, heela långa dagen igår var han ensam. Han var nog ganska stolt över sig själv. Såklart jag också. Machallah.
Nu ska jag se matprogram och pussa på min bäbis. Naima hämtar hästbajs med morfar (till vårt trädgårdsland). Snart snart... mina händer behöver smutsa ned sig lite... längtar
