Ibland...
Så kan man ju bli ganska seriös. Jag repeterar något som jag läste på min mormor och morfars kyrkogård:
Låtom oss betänka huru få våra dagar äro så vi må undfå visa hjärtan.
(Jag har redan skrivit om det två gånger här i bloggen, men det är så fint...)
Jag tycker inte att man ska gräva ner sig i det och sitta inne och deppa, nej tvärtom, man måste ju verkligen ta vara på det vackra som detta livet ger oss. Men sedan så kan man ju ha olika åsikter om hur man bäst "tar vara" på livet, och det måste man ju få ha.
Just nu så är jag inne i en period där jag känner mig ganska seriös. Jag går och tänker på vad som skulle hända om jag dog och sådana grejer. Jag går liksom och frågar Hamed hur han ska fixa upp allt med barnen och vad han har tänkt för deras framtid och sånt :). Han blir nog lite orolig och tycker att jag ska sluta, men det har nog blivit som en fix idé. Det är ju ändå så att man ju inte kan veta något om framtiden och allt vad som ska hända, så det är ju lika bra att inte tänka på det. Men det finns ju ingen knapp att trycka på direkt.
Fast jag försöker. Jag lägger mitt öde i Guds händer. Det han har bestämt, så blir det, och det går inte att ändra på. Han är den som bestämmer allt, den som vet bäst, den mest barmhärtige och rättvisaste av alla.
Jag ber till Honom att jag får dö som troende och det är endast honom jag behöver. La ilaha ilallah, muhammandan rasullullah.
Solen lyser, jag har smygätit lite glass, Yusef och Naima sover, mina familj är frisk och jag känner sådan kärlek till mina medmänniskor - Jag älskar mina härliga barn, min underbara livskamrat, mina fantastiska föräldrar, härliga vänner och alla systrar och bröder i islam. Fast först och främst så älskar jag Allah - som är grunden till all kärlek och fred, alhamdulillah.
Dagens vers.
De som ger åt andra såväl i välfärdens dagar som i tider av brist och som lägger band på sin vrede och förlåter sina medmänniskor - Gud älskar dem som gör de goda och det rätta.
(Koranen 3:3-134 )
Låtom oss betänka huru få våra dagar äro så vi må undfå visa hjärtan.
(Jag har redan skrivit om det två gånger här i bloggen, men det är så fint...)
Jag tycker inte att man ska gräva ner sig i det och sitta inne och deppa, nej tvärtom, man måste ju verkligen ta vara på det vackra som detta livet ger oss. Men sedan så kan man ju ha olika åsikter om hur man bäst "tar vara" på livet, och det måste man ju få ha.
Just nu så är jag inne i en period där jag känner mig ganska seriös. Jag går och tänker på vad som skulle hända om jag dog och sådana grejer. Jag går liksom och frågar Hamed hur han ska fixa upp allt med barnen och vad han har tänkt för deras framtid och sånt :). Han blir nog lite orolig och tycker att jag ska sluta, men det har nog blivit som en fix idé. Det är ju ändå så att man ju inte kan veta något om framtiden och allt vad som ska hända, så det är ju lika bra att inte tänka på det. Men det finns ju ingen knapp att trycka på direkt.
Fast jag försöker. Jag lägger mitt öde i Guds händer. Det han har bestämt, så blir det, och det går inte att ändra på. Han är den som bestämmer allt, den som vet bäst, den mest barmhärtige och rättvisaste av alla.
Jag ber till Honom att jag får dö som troende och det är endast honom jag behöver. La ilaha ilallah, muhammandan rasullullah.
Solen lyser, jag har smygätit lite glass, Yusef och Naima sover, mina familj är frisk och jag känner sådan kärlek till mina medmänniskor - Jag älskar mina härliga barn, min underbara livskamrat, mina fantastiska föräldrar, härliga vänner och alla systrar och bröder i islam. Fast först och främst så älskar jag Allah - som är grunden till all kärlek och fred, alhamdulillah.
Dagens vers.
De som ger åt andra såväl i välfärdens dagar som i tider av brist och som lägger band på sin vrede och förlåter sina medmänniskor - Gud älskar dem som gör de goda och det rätta.
(Koranen 3:3-134 )
Kommentarer
Trackback
