Maryam

Mammaledig = fika.

Idag har vi träffats i mammagruppen och fikat, trevlig!
Solen sken ute och jag fick lite dåligt samvete att jag inte tog vara på strålarna och samlade på mig lite vitamin D... men, det kommer väl mera, hoppas jag.
På tal om vitaminer och sånt, känns som att jag behöver det en massa nu. Yusef äter och äter och Naima springer och hoppar.

När Naima var bäbis så gick jag ner en massa i vikt för hon åt liksom upp mig, nu tror jag att det är samma sak som håller på att hända med Yusef. Det är väl rätt schysst att tappa lite av de extra (typ 20 stycken!!!) kilona som jag drog på mig, men grejen är att jag tror att det ligger en massa energi i de där kilona. Trött och sliten känner jag mig, uppäten! Fast när det är för ens barn så gör det väl inget. Det gäller väl att äta rätt antar jag.
Proteiner!!!! (Linser, bönor och ägg!) och järn! (längtar efter färska solvarma jordgubbar)
Jag vet inte om det är en sådan här dum kvinnlig grej som jag får skylla mig själv för att jag gör, men jag ser alltid till att Hamed och Naima äter bra, sedan känns det inte lika viktigt för mig.
"Äsch, vadå, jag klarar mig alltid!"...

Jag hörde att på Konsum i Storuman hade det funnits halalmärkt kött! Jag frågade idag och de sa att de ev skulle kunna ta hem mer. Hamed lär ju hoppa i taket av glädje. Fast han har varit rätt så strong ändå, han tycker att det är coolt att vara vegetarian. Fast vi är väl mer semivegetarianer = vi äter fisk.
Tror nog att jag varit vegetarian rätt länge nu, typ 6 år. Under ett tag var jag vegan, det var faktiskt rätt kul. Jag tror att under den tiden så gick jag upp en massa i vikt för jag lagade så mycket mat och var tvungen att testa massa olika recept. När jag blev gravid med Naima så blev jag ganska nojjig och ville inte dricka sojamjölk (vilket är rätt viktigt och bra för kroppen) så då började jag proppa i mig allt möjligt. Kom ihåg ur sugen jag var på skagenröra (sån här färdig för att ha på mackan)...

Imorgon ska jag på klädparty hos Linda, det ska bli najs! Me and I.

Nu är snart bollibompa slut. Back to reality.

Några saker jag tycker är viktigt när jag lagar mat:

- frächa (såklart helst ekologiska eller närodlade) grönsaker
typ sådana här...
(Bor man nära en storstad kan man få dem hemlevererade, bra idé tycker jag! Kolla in deras sida)

- God olivolja


- färska örter (lite grönt gör att maten ser så mycket godare ut, typ basilika, dill, persilja, rosmarin...)

- havssalt eller flingsalt och herbamare örtsalt (svårt att leva utan)

- KÄRLEK... såklart

sedan kan jag inte komma på något mer. Vad tycker ni är viktigt när ni lagar mat?

Här är jag igen.
En trött tvåbarnsmorsa.
Fast ganska lycklig.
Fortfarande.
Alhamdulillah.

Idag satte jag och Naima purjolök, rödbetor, spenat och morötter... det känns som att jag snart kanske får storhetsvansinne! Det kanske blir en sjukdom. Jag bara fortsätter och fortsätter och det tar aldrig slut. Grönsaker överallt.
Ja, vem vet.

Jag har pysslat lite idag med en tonårspresent till min brorsdotter. 13 år. Jisses. Då måste det betyda att jag inte är så liten längre. Fast det kanske jag har förstått redan. Jag menar, hon är ju född på 90-talet!! Jag menar, hallå, 90-talet... är de redan så stora?

Nej, annars inget vettigt att skriva. Jag ska amma bäbisen och kojsa honom. Storasyster sover sedan någon timme. Har ätit hemmagjord jordgubbsglass. Tagit lite skott från myntan. Promenerat i blåsten.

Lycka.
Fullkomlig lycka.
Idag under två timmar så kände jag mig bara så upprymd.
Om jag säger att det var för mitt trädgårdsland så kanske ni tycker att jag är löjlig.
Men det är faktiskt sant. Mitt trädgårdsland...  eller vårat, men mest mitt :)

   

Hamed var inne med Yusef och kände sig sjuk och Naima hjälpte till att gödsla och gräva och lägga ned potatisar. Det blåste som bara den, men jag kände det inte, eller så var det kärleksvindar som blåste. Jag kände mig nästan hög när jag kom in, av glädje.

Bara när jag fick på mig stövlarna, tog fram mina frön (som nästan är söndertittade) och styrde skottkärran så började det arr pirra. Det var som att det bara var min egen grej, som om det varit en hemlis. Jag grävde och kände med mina händer i jorden och den var så varm och mjuk och jag lade ned potatisarna med all min kärlek. Jag bad till Allah att välsigna dem och la försiktigt ned jorden över dem. Mina föräldrar skulle nog ha skrattat åt mig och tyckt (finns det i svenska ordlistan?) att jag var löjlig... men vem bryr sig :) Det var min lilla glädje à moi.

Jag satte broccoli, vitkål, grönkål, brysselkål, gul-, röd-, vår- och piplök, salladsblandningar,dill, persilja, koriander och potatis. Det finns lite plats kvar och där ska jag sätta morötter, mangold och spenat. Inchallah. Kanske något mer. Kanske jag ska testa lite vitlök :). Jag vet inte.
 Och så har jag köpt hem marockansk mynta, fin fina plantor. Ska ta skott från dem och odla i massor.
Gott gott. I tabboule och supersött te, eller varför inte till mina vietnamesiska vårrullar. Mm.

                 

Godafton,
Här i stugan är det lugna puckar. Vi är lite snoriga och hostiga, men annars är det helt okej. Jag är lite allmän less på hur folk pratar bakom ryggen och skulle föredra att folk var lite mer rätt fram... ibland kanske, måttligt. Man behöver ju kanske inte överdriva, men på ett litet ställe sprider sig saker som en löpeld.  I Islam är det förbjudet att prata bakom ryggen på människor och jag förstår varför... det leder inte till något bra. Det betyder ju inte att alla muslimer håller sig ifrån det, tyvärr, och jag är inte perfekt på något sätt. Men men.

Naima fick en tid hos tandläkaren och blev överlycklig. Det gick ungefär lika bra som springtävlingen. Hon vägrade att gapa. Fast efter en halvtimmes tjatande så öppnade hon munnen ett tag, så vi var inte tvungen att ta en ny tid. Pust. Jag mutade med glass. Jag klagar alltid på Hamed när han mutar fast nu hamnade jag själv i mutningsträsket. Vad tycker ni, får man göra det? Det är ju nästan alltid så mycket lättare att klaga på den andre föräldern och när man själv hamnar i samma situation så skyller man bort det med att "ja, men... nånting". Typiskt.

Nej, jag ska ge er tunnbrödsreceptet senare! Lovar. Ska gå hem nu från päronen och kojsa barnen, sedan kommer det nog...
Ha det gott.

1. Lägg kikärtorna i vatten i cirka 7 timmar.

2. Skölj sedan av dem och koka i nytt vatten tills de blir mjuka, cirka 1-1 1/2 timme.

3. Kör kikärtorna och övriga ingredienser i mixer till en jämn smet.

Äntligen idag så var det den stora dagen som Naima längtat efter. Läääänge.
Lång tid.
Hela långa dagen igår och hela långa morgonen.
När skulle den stora springtävlingen egentligen äga rum? Naima skulle ju vinna alla medaljer och springa utav bara den. Vi laddade hela morgonen och jag körde mitt pepptalk "ta det lungt i början, låt någon annan dra" "Kör hårt mot slutet"... ja, typ som värsta coachen. Vi rekogniserade banan när vi kom dit (jag tror vi var först av alla nästan) och värmde upp och peppade. När det då äntligen var dags och alla barnen var på plats så blev det något slags antiklimax. Klara färdiga GÅ! Och Naima bara stenvägrar, NEJ! INTE SPRINGA! ...och så får jag bära henne runt banan. Vi som till och med har köpt nya skor.
Jaja. man får väl inte ha för stora krav. Hon fick ialla fall en medalj, en banan, ett glas saft och så var hon nöjd. :) Är hon nöjd så är jag nöjd. Plus att hon vann en plastsax. Så coolt.
Coolt att vi kommer att ha alla saker i lägenheten uppklippta.

Men annars är det lungt. Har sovit lite dåligt några nätter men jag börjar känna mig lite piggare nu. Vi har varit och fikat på Stenseles mysigaste fik. Nog för att det är det enda som finns, men det är väldans fint. Sedan har vi åkt rutchkana och gungat och kastat sand och ätit pasta och läst saga och en har somnat och en annan har farit och fiskat och nu är det bara två kvar. Vi ska chilla och mysa och pussas och busa och slappa och inget mer. Punkt slut.

Tänk ändå så roligt livet skulle vara om man hade samma energi och glädje som en treåring. Man hoppade av glädje när man såg sina familjemedlemmar och man bara ääälskade att diska och dammsuga och hoppa i sängen!
Och tänk så roligt att hoppa, man liksom inte bara kunde stå stilla utan man var tvungen att hoppa för kroppen bara skrek: HOPPA! Jättemycket!
Och så måste man ropa minst femtiofem gånger : TITTA MAMMA! Titta på MIG!
Och tänk så spännande - varje dag ett nytt äventyr. Ibland blir saker nästan lite för spännande så man måste bara skrika, Aaaaaaa!
Och tänk så skönt att få sitta hos mamma eller pappa och bara känna sig sådär liten som man kan göra när man är liten, bara grina lite för att det känns skönt.
Och så skönt det egentligen skulle vara om man kunde räcka ut tungan till folk som sa dumma saker. Bara sådär spontant.

Fast det är klart att om vi vuxna började bete oss som treåringar skulle det bli en ganska tuff värld, många hårda ord och allt för många egoister. Fast nog finns det vuxna människor som fortfarande är kvar i den åldern rent mentalt...
Ja, det är nog tur ändå att vi är som vi är. Allt har sin tid.

Hamed har varit superdaddy och jag har mjölkat som en kossa, heela långa dagen igår var han ensam. Han var nog ganska stolt över sig själv. Såklart jag också. Machallah.
Nu ska jag se matprogram och pussa på min bäbis. Naima hämtar hästbajs med morfar (till vårt trädgårdsland). Snart snart... mina händer behöver smutsa ned sig lite... längtar

Dagens Hadith
Profeten Muhammad (saw) sade:
Den är inte en sann troende som äter sig mätt medan hans granne inte har mat att äta.

Igår fyllde min lilla gubbe år. Hela 35 stycken. Vi käkade cheesecake med blåbärssylt och Naima gjorde en fin teckning.
Vi var hos mina föräldrar hela helgen och "vaktade" huset eftersom de åkte bort. Härligt med massor av utrymme. Mest kanske för Naima vars ben inte kan vara stilla i en minut.

På torsdag bli Naima tre hela år. Häftigt. Då får vi göra en till tårta och snaska på ordentligt. Det är bra att man har något att skylla på. Jag är bara sååå sötsugen hela tiden. Inte bra. Jag måste nog snart ta tag i det... och så borde jag börja träna också. Någon gång i framtiden. Fast det känns ju kanske inte som den bästa årstiden att köpa ett träningskort. Och sedan så stannar vi nog inte här hösten (inchallah) så jag kan ju fortsätta att drömma.
Vi funderade på att åka till Marocko under Ramadan, men det blir nog troligen till familj nr.2 i Paris. Men det kan nog bli skönt det också. Oftast brukar man få en extra lång sommar. Och äta färska fikon... Mmm. Nu var det ganska länge sedan vi var där, jag och Naima. Ett år sedan. Tiden går fort. Då var Yusef en liten böna i min mage :).

Måste åka på bibblan och lämna igen lite böcker. Hamed har fotboll ikväll. Vi hade tänkt att försöka lägga ut båten i vattnet (nu har äntligen isen försvunnit! Fast inte helt). Det är bara lite snö kvar på vår kolonilott...det närmar sig.
Imorgon så ser jag framemot mammaträff!

Ha det gott