Maryam

Livet lunkar på.
Tiden går så fort och barnen blir så stora. Alldeles för snabbt.
Lilla Yusef snurrar runt överallt och sitter med oss vid matbordet, som ett litet barn (inte en liten bäbis!), han är liksom "med". Han försöker att kommunicera och börjar förstå en del, som när man ropar på Naima - då söker han efter henne. Så mycket glädje!
Ja, kärleken till ens barn är obeskrivlig.
Jag tänker en del på hur det ändras med tiden, inte kärleken kanske, men allt annat.
Allt är ju naturliga processer - separationer och trots - och allt annat... och så försöker man ju liksom att hitta de bästa lösningarna.
Jag tycker ju ändå att det är ganska "normalt" att man vill sitt barns bästa, men helt plötsligt inser jag ju att det faktiskt inte är så, tragiskt nog. Det finns ju en hel del människor som har svårt att ta hand om sig själva - hur ska de kunna ta hand om ett eller flera barn? Det blir istället barnen som tar hand om föräldrarna. Ibland blir barnen som föräldrarna, ibland tvärtom. Ibland när föräldrarna varit för styrande så vill barnen revoltera och de söker sig till det förbjudna, de som levt med föräldrar som varit utan regler söker sig till reglerna... typ.
Jag tänker bara på en del tjejer som jag jobbat med som haft det jättetufft och sköter sig perfekt, har bästa betygen, dricker inte, skötsamma och sociala... så som man själv skulle vilja att ens barn var. Men finns det något recept? Måste man själv vara tvärtom då?

Egentligen så tror jag inte det, alla är ju olika i grunden, vi har ju olika personligheter och miljön påverkar ju såklart väldigt mycket. Det finns nog ingen "perfekt" uppfostran (jag tror att de flesta som går till psykologen alltid kommer tillbaka till sin uppfostran och sina föräldrar).

Jag fick en kommentar om att jag ville uppfostra mina barn "islamiskt" och att de borde få rätten att välja. För mig är det såhär: Jag är muslim, skulle jag inte tycka att det var det rätta och det bästa i hela världen skulle jag inte vara muslim. Skulle jag tycka att buddismen eller något annat var bättre skulle jag ju såklart vara det. För mig så är det lösningen på alla världsproblem, grunden till allt gott - kärlek, respekt och fred. Skulle jag vilja något annat än gott för mina barn?
Skulle en "vanlig" mamma lägga fram olika förslag till sina barn - "Varsågod barn, här har ni olika böcker om de olika världsreligionerna, ta och läs nu så ni får grunda er en egen uppfattning om världen och hur den kom till! Kanske är hinduismen rätt, kanske judaismen, vem vet, ta och undersök!!" 
Ärligt talat så tror jag inte det. Det kanske skulle vara bra, men vi proppar ju på våra barn det vi tror är rätt för att vi tror att det är rätt... såklart. Sedan så kommer jag ju självklart att acceptera mina barn som de är, men jag skulle ju såklart vilja att de tyckte och tänkte som jag, det kan jag ju inte ljuga om. Men jag tror inte heller att en polis vill att sitt barn skall vara kriminell, typ :).

Nej nu är det morgonbön.
Salam